Min första kärlek
Det här känns extremt tråkigt att skriva om.
Min första kärlek hette Carl men kallades för Calle. Han hade alltid varit en favorit bland tjejerna, och jag trodde det var för bra för att vara sant när han plötsligt var intresserad av mig. Vi var båda 14 år. Vi "bara" blev ihop, liksom det var första gången som man inte sa "ska vi bli ihop" som man gjorde när man var liten, utan nu var det ett moget beslut som bara låg i luften, utan att behöva sägas. Det tyckte jag var coolt.
Jag var riktigt kär i Calle. Riktigt sådär ohälsosamt kär, jag såg bara honom. Han var nog inte riktigt lika kär i mig, och det märkte jag under tiden vi var ihop, men tänkte väl inte så mycket mer på det.
Förens han gjorde slut, 6 månader senare. O-M-G. Hans bästa kompis Victor ringde till mig och sa "Hej Sara, det är Victor. Calle vill göra slut med dig men han vill jättegärna vara kompis med dig. Hej då!" Klick. Här bryter helvetet löst. Åååååh mitt liv var ju över, vad skulle jag ta mig till? Jag kunde lika gärna gå och dö.
Jag gick runt med en klump i magen, ungefär tills sommaren kom och jag och min familj flyttade från Hammarstrand till Östersund. Sen var det inte så mycket mer med det och det fanns ju andra killar.
Det är just det som man inte riktigt förstår när man är 14 år, att det finns en mängd andra killar ute i världen som man kommer börja tycka om, och som kommer tycka om en själv tillbaka. Trots att alla sa det så trodde man att det kunde ju aldrig vara sant.
Jag är glad över tiden med Calle, den tiden var kanske inte avgörande för hur jag är idag, men den spelar en liten roll iallafall. Min första kärlek.
såhär ser inte Calle ut.
Hadeee!
Min första kärlek hette Carl men kallades för Calle. Han hade alltid varit en favorit bland tjejerna, och jag trodde det var för bra för att vara sant när han plötsligt var intresserad av mig. Vi var båda 14 år. Vi "bara" blev ihop, liksom det var första gången som man inte sa "ska vi bli ihop" som man gjorde när man var liten, utan nu var det ett moget beslut som bara låg i luften, utan att behöva sägas. Det tyckte jag var coolt.
Jag var riktigt kär i Calle. Riktigt sådär ohälsosamt kär, jag såg bara honom. Han var nog inte riktigt lika kär i mig, och det märkte jag under tiden vi var ihop, men tänkte väl inte så mycket mer på det.
Förens han gjorde slut, 6 månader senare. O-M-G. Hans bästa kompis Victor ringde till mig och sa "Hej Sara, det är Victor. Calle vill göra slut med dig men han vill jättegärna vara kompis med dig. Hej då!" Klick. Här bryter helvetet löst. Åååååh mitt liv var ju över, vad skulle jag ta mig till? Jag kunde lika gärna gå och dö.
Jag gick runt med en klump i magen, ungefär tills sommaren kom och jag och min familj flyttade från Hammarstrand till Östersund. Sen var det inte så mycket mer med det och det fanns ju andra killar.
Det är just det som man inte riktigt förstår när man är 14 år, att det finns en mängd andra killar ute i världen som man kommer börja tycka om, och som kommer tycka om en själv tillbaka. Trots att alla sa det så trodde man att det kunde ju aldrig vara sant.
Jag är glad över tiden med Calle, den tiden var kanske inte avgörande för hur jag är idag, men den spelar en liten roll iallafall. Min första kärlek.
såhär ser inte Calle ut.
Hadeee!
Kommentarer
Trackback
