sarakuhl

Idag har jag och Dennis varit tillsammans i 9 månader.
För 9 månader sedan började jag leva igen. Efter att ha varit "fast" i ett destruktivt förhållande i 3 år, med en kille som gjorde mig olycklig fick jag plötsligt nog. Mina kompisar hade pushat mig till att ta det stora steget i säkert över ett och ett halvt år, men jag vet själv att jag var tvungen att förstå det själv för att det skulle få ett slut. Plötsligt gick det bara upp för mig att jag hade fått nog, att jag kunde få bättre.
Efter det här var jag helt säker på att jag skulle leva nästan i celibat och att allting med killar var lååångt borta. Men jag tänkte ändå "tänk om jag träffar världens bästa kille, vad fan gör jag då?" och vad tror ni inte att jag gör!?
En kväll i vintras står jag med Tim utanför Marité. Plötsligt kommer en kille fram och börjar prata med oss, vi har tydligen gemensamma kompisar. Tim måste gå iväg och jag, som är lite blyg av mig ibland, vill följa efter men då säger killen "oj, vågar du inte stå här själv med mig?" och jag som alltid försvarar mig själv säger "klart jag vågar!" så skakar vi hand, "jag heter Dennis, jag heter Sara".

1-2 veckor senare råkar jag av en slump följa med Tim igen på krogen. Jag hade egentligen tänkt gå hem men på något sätt lyckas Tim övertyga mig om att gå på Olearys. Vi går dit och vem träffar jag inte där om inte Dennis! Först så ser jag honom stå och prata med några kompisar, jag tänker "nä nu fan ska jag inte bara stå här och inte göra någonting" utan jag går fram och säger "hej Dennis" och här kommer det pinsammaste i hela den här historien som nog kommer att jaga Dennis för resten av hans liv. "heeej, förlåt.. eh vad pinsamt, jag kommer inte ihåg vad du heter.." Jag minns inte riktigt vad jag sa, men jag antar att jag skrattade honom rakt i ansiktet och efter det la jag in mitt nummer i hans telefon och döpte kontakten till "Sara för fan".

Veckan efter träffas vi igen, och igen, och igen.. Jag erkänner att innan jag skulle träffa honom "själv" för första gången var jag lite osäker. Jag menar, jag hade precis kommit ur ett annat förhållande och då "ska" man tydligen vara singel. Men jag la det åt sidan och bestämde mig för att träffa Dennis. Och det är det bästa beslutet jag någonsin har gjort. Känslan jag hade dom här dagarna går inte riktigt att beskriva. På ett sätt kändes det som att jag hade kommit hem på något sätt.. Jag trodde att jag hade känt trygghet innan, men inte den här sortens trygghet. Jag hade det fortfarande ganska jobbigt efter mitt tidigare förhållande och andra killar hade nog sprungit åt motsatt håll. Men inte Dennis. Han lyssnade, torkade tårar, höll om, peppade och var den underbaraste jag någonsin hade kunnat fantisera om. 

Nu efter 9 månader så har vi redan varit med om så mycket och jag vet att Dennis är "Han". Jag har hittat den som jag tänker leva resten av mitt liv med, även fast jag bara är 19 år och borde "leva livet". Men jag tänker leva livet med Dennis och det kommer bli det lyckligaste livet man kan leva. 

Dennis, du är allting jag någonsin kunnat drömma om. Du är förstående, du är vacker, du är snäll, du är social, du är rolig och du får mig att känna mig trygg, vacker och värd någonting. Du har tagit fram sidor hos mig som jag inte trodde fanns. Vi kan säga att vi älskar varandra varje dag utan att orden tappar betydelse och det kommer dom aldrig att göra.


Jag älskar dig mest av allt på denna jord.





27/12 -08 blev det du och jag föralltid.

Hur töntigt det än låter, hoppas jag att alla hittar sin "Dennis", för då kommer skulle världen vara en mycket vackrare plats!

/Sara